Ordföranden om föreningens tillkomst

När jag växte upp hörde jag talas om kommuniteten i Taizé. Ett kristet brödraskap i den gamla byn Taizé i Frankrike, grundat i slutet av andra världskriget. En kyrka dit många ungdomar sökte sig och där de sjöng vackra sånger baserade på bibeltexter. Så mycket visste jag om Taizé och jag hade inte någon särskild tanke på att bege mig dit.

Landet Bangladesh hade jag förvisso hört talas om – bl.a. för att en klasskamrat flyttade dit under vår högstadietid. Det kändes mycket exotiskt, men inte kunde jag då veta att jag själv skulle komma att åka dit ett par gånger och betrakta det som ett av mina hemländer!

Vändningen kom i början av 80-talet då min bror Johannes valde att träda in som broder hos Taizébröderna i Frankrike. Efter ett par år, 1989, lämnade han Europa för att ingå i kommuniteten i Mymensingh, Bangladesh. Sen dess har jag besökt såväl kommuniteten i Taizé i Frankrike som i Mymensingh.

Mitt första besök var 1994 tillsammans med min mor. Vi återvände fyllda av intryck, glädje och kärlek till Bangladesh och alla de vi fått möta. Brödernas arbete bland fattiga imponerade stort på oss båda och den stora kulturkrocken kom när vi kom hem till Sverige.

Året är 2008 och det är sommar i Sverige. Församlingen i Ölmstad förbereder sig att ha vägkyrka för turister och andra besökare. När min mor, Ingrid, hör om detta får hon en idé. Det hörde inte till ovanligheterna att hon fick idéer och hon var sällan sen med att omsätta dem till verklighet. Hon kontaktade kyrkoherden och frågade om de kunde göra en insamling till förmån för Taizébrödernas skolverksamhet i Mymensingh. Det var en verksamhet som Johannes hade skrivit om i sina brev hem. När sommaren var över kunde vi hämta 20 000 kr på kyrkans kansli. Bidrag kom även från annat håll och i slutet av augusti hade vi 30 000 kr att förmedla till Bangladesh.

Det var då tanken på att bilda en förening föddes. Jag tog kontakt med ett par vänner och i deras soffgrupp diskuterade vi föreningens mål och skrev stadgar. Vi hade många fina och riktiga tankar där vi satt och spånade, men på en punkt hade vi helt fel. Vi trodde då att vi möjligen skulle förmedla några tusenlappar om året till verksamheten i Mymensingh. Vi har sedan kunnat skicka omkring 100 000 kr varje år!

Det är något jag känner mig stolt över!

Magdalena Sandgren – Ordförande