Skolhem

Under de trettio år som bröderna har bott i Mymensingh har arbetet med barn och ungdomar alltid varit högt prioriterat. 

Skolhem, eller ”hostel”, som de kallas lokalt, är något som har utmärkt kristna missionsstationer och församlingar i den indiska civilisationen sedan mer än hundra år tillbaka. Det var kyrkan som hade de första skolorna och uppmuntrade barn från annars förbisedda eller föraktade minoriteter till att studera. Missionstationerna låg ofta långt ute på landsbygden, vägarna var enkla vagnspår som under monsunen fylldes av lera; på 1930-talet tog det två dagar att ta sig från Biro Da Kunei till Mymensingh med oxkärra (ungefär fem mil). Barnens föräldrar var ofta utfattiga och analfabeter, det dracks och slogs ganska mycket ute i byarna. Under sådana omständigheter var skolhemmet förutsättningen för att ett nytt samhälle skulle byggas upp.

Idag har infrastrukturen och den sociala situationen avsevärt förbättrats. Utmaningarna har emellertid inte försvunnit, de har bara ändrat karaktär. Det finns nu skolor överallt, men i alla skolor utgörs den förkrossande majoriteten av bengaliska muslimer. Av befolkningen i Bangladesh är ca 90 % muslimer och bara 0,6 % kristna.

För dem som kommer från religiösa och etniska minoriteter krävs det en medveten och ständig ansträngning att bevara sin språkliga och religiösa identitet. Många familjer är fortfarande fattiga och klarar ofta inte av att ge sina barn tid och uppmärksamhet. Överbefolkningen har skapat ett samhälle där det ofta är djungelns lag som råder: den starkaste bestämmer. I denna situation spelar skolhemmen fortfarande en mycket viktig roll. Barnen får bo i en fredad miljö, använda sitt eget språk och lära sig att ta ansvar. De får tillfälle att fördjupa sig i och stärka den egna religiösa och etniska kulturen. De får också hjälp med studierna och lever ett regelbundet liv, vilket sällan är fallet i hemmet.